Dynamitgubben

När jag var barn så hade vi en sommarstuga på en ö i Hjälmaren. På den tiden var det alltid tjock is på sjön och vi åkte ofta bil ut till ön. Då det var lätt att ta sig dit så var vi ofta utsatta för inbrott på vintern. Vår stuga hade en altandörr med en liten glasruta. Denna ruta var ofta krossad och man sträckte in armen och öppnade dörrvredet på insidan. Min far som var utbildad sprängare bestämde sig en dag för att få stopp på dessa inbrott. Jag var inte mer än 9 år då jag stod vid hans sida och höll i verktygen då han monterade en elektrisk kontakt på dörrhandtagets insida. Jag stod och höll i kabeln. Pappa hämtade den långa stegen och ställde den mot den stora björken på gårdsplanen. Vi drog ut kabeln och han klättrade upp så högt det gick på stegen och tejpade fast en dynamitgubbe på den stora grenen som hängde in över gårdsplanen. Pappa klättrade ned och vi hjälptes åt att bära bort stegen. Pappa hade altandörren på glänt när han monterade kabeln till kontakten på dörrhandtaget. Vi stängde försiktig dörren och låste. ” Nu du grabben får vi se om vi får napp” sa min far.

Nästa lördag åkte vi med förväntan ut till stugan igen. Det hade snöat under veckan. Då vi närmade oss ön sa min pappa, ” Jag tror att vi har haft besök igen!” Den stora grenen låg mitt på gårdsplanen och då vi gick fram till huset såg vi långa språng spår i snön  ut igenom vassen. Vi följde spåren fram till platsen där en bil hade parkerats. Vi gick tillbaka till altandörren och konstaterade att någon hade klivit upp på altanen och tryckt ned handtaget,,,,,,,

Då vi åkte hem skrattade vi och försökte tillsamman visualisera hur denna stackars person ytterligt skrämd hade sprungit mot sin bil.

Vi hade inga fler inbrott den vintern,,,,