Båt tur i Dimma
När jag var ung så sa min far till mig att jag köper dig en gammal båt så du kommer bort från staden och allt som händer där. Han köpte en gammal Vättern snipa med en Albin O-11 inombordsmotor. Jag åkte runt med den i många år på Hjälmaren. Det var en liten ruff längst fram i fören men den gick inte att ligga eller sitta i det var bara ett litet lastutrymme med två luckor att stänga.
En tidig augusti morgon 1966 åkte jag ut med min snipa. Det var vindstilla och ganska kyligt på morgonen. Det låg sjörök över Hemfjärden och Mellanfjärden. Jag trodde sjöröken skulle försvinna istället kom en allt tätare dimma drivande från söder. Jag hade en fast kompass i båten som alltid visade fel. Jag hade passerat sista prickraden i Mellanfjärden och skulle gå mot Björksundet. När jag tittade på kompassen så fanns det ingen sprit kvar i kompasshuset, nålen hängde som en slak morot mot botten av kompassen. Jag irrade runt under någon timma och trodde att jag gick rätt. Jag hängde båtshaken efter båten så att jag kunde se om båten gick rakt. Jag gick sakta framåt och hoppades på turen. Efter en halvtimma såg jag stenar runt båten och jag körde in i en liten vik med vass runt omkring och plötsligt stod båten fast i en vassbädd. Jag kastade i ankaret och funderade.
Jag var helt klart nära land. Jag hörde ingenting och börja skrika kunde jag inte ta mig till då jag inte var i allvarlig sjönöd. Jag visste ju inte heller om jag var på norra eller södra sidan av Mellanfjärden. Vad göra? Jag tog av mig jackan och skrev en lapp och la i båten att jag hade simmat iland för få hjälp.
På den tiden fanns inga kommunikationsmedel så man fick lita till egen planering. Jag gled ned i vattnet och simmade runt i den lilla viken. Jag trodde jag skulle se land någonstans, men icke. Jag klafsade in i vassbältet. Det var bottenlöst och lerigt. Jag kämpade säkert en timma innan jag kände att botten blev fastare. Jag kom upp på land. Det var varmt i vattnet så jag frös inte. Jag såg att jag var lerig och svett. Jag drog med handen i ansiktet och kände att jag var lerig överallt. Jag visste inte var jag var. Jag satte mig ned på en sten för att fundera. Det var mitt på dagen en lördagsförmiddag i Augusti någonstans runt Mellanfjärden med en fruktansvärd dimma. Jag visste inte hur jag skulle tackla situationen.
Jag kommer ihåg att jag hörde en hund skälla. Jag reste mig och gick mot hundskallet. Jag kom ut på en liten grusväg och hörde fortfarande hunden skälla, skallet kom närmare efter vägen. Jag stannade och helt plötsligt kom en liten pudel fram till mig och hoppade runt mina fötter. En kvinnoröst ropade på hunden. Jag stod stilla med hunden dansande runt mina fötter. Framför mig stod en äldre dam och skrek. Hon vände om och sprang. Jag sprang efter. Jag ropade till henne att jag inte var farlig och att jag hamnat i sjönöd. Hon stannade tveksamt på avstånd och skrek till mig att hon trodde jag var ett monster. Jag var lerig och hade sjögräs i håret och lera på hela kroppen. Efter att vi hade lugnat ned oss så var jag tvungen att fråga var jag var. Hon skakade på huvudet och berättade att jag var på Ekenäs egendom och att hon hyrde en liten sommarstuga där.
Damen var vänlig så jag fick tvätta av mig det värsta i hennes regn tunna på tomten. Hon hade ingen telefon i stugan så hon sa att skulle gå upp till Ekenäs och låna telefonen och ringa mina föräldrar. Efter ett par timmar kom pappa och hämtade mig i sin svarta SAAB, jag fick sitta på hans regnkläder i baksätet. Pappa tyckte jag hade skött situationen bra. Jag fick en ny kompass i Julklapp av mor och far,,,,
