En mycket varm junimorgon 1973 gick jag min dagliga morgonrunda för att kontrollera två av de dräktiga korna som gick för sig själva på kalvningsfältet vid den stora bäcken. Det var ytterst viktigt att det fanns kallt vatten till djuren när de skulle kalva så att de kunde svalka sig. Värmen var ett gissel i början av juni och myggorna börjar att bli irriterande närgångna för både människor och djur. Man kunde ofta se korna mitt på dagen stå till knäna i det iskalla vattnet för att kyla sig.
Jag vandrade sakta uppför bäckravinen för att se om de hade kalvat. Man går försiktigt, ivrigt letande bakom varje upphöjning och tuva för att hoppas se den lilla kalven ligga där med sin mor stående alldeles i närheten.
Jag kunde inte finna ko nummer 6 någonstans efter bäckravinen. Då jag närmade mig staketet i den övre delen av inhägnaden såg jag att det hängde ull och täckhår i nätstaketet där nätet passerade bäcken. Ko nummer 6 hade pressat in huvudet under nätet och krupit under. Markfästena i bäckfåran hade dragits upp. Hon hade bestämt sig för att inte föda i vår kalvnings hage.
Jag gick med snabba steg tillbaka till farmen och ringde min chef A. Henningsen som svarade att han skulle försöka få tag i några militärer som skulle kunna hjälpa till att finna kon. Det var svåra förhållanden för spårning nere vid farmen då nästan all snö hade försvunnit så vi behövde några mannar för att kunna täcka av och finna spår efter den fortsatta vandringen mot kalfjället. Efter en timme hade vi organiserat ett eftersök med fem man på vardera sidan om bäckravinen som sakta rörde sig uppåt för att finna spår av kon. Efter en timma hördes ett rop söder om ravinen. Jag skyndade mig fram till en svett och andfådd soldat i full uniform som ropade mitt namn.
Framför oss såg jag en tuss ull hänga på en lågt sittande gren. Alldeles intill låg en snöfläck och där såg vi färska spår av ett ensamt djur. Jag såg på en gång att det var spåren efter en vuxen myskoxe. Men inga spår efter någon kalv. Spåren började gå söderut och vi befann oss på 1000 meters höjd i gränslandet till kalfjället.
Det fanns några enstaka fjällbjörkar och videsnår i närheten av ravinen och några sammanhängande snöfläckar låg framför oss. Jag hörde plötsligt ett högt rop från en sly tätning alldeles nedanför mig. Jag stannade och där i kanten på en snöfläck stod kon lugnt betande med en liten kalv liggande alldeles intill sig. Jag satte mig ned och jag kände en tår rinna efter kinden. Det är lika fantastiskt varje gång att se en nyfödd myskoxe kalv. Kalvningen hade säkert skett för någon timme sedan för kalven såg torr och välmående ut. Kon var blöt i baken och det hängde lite rester av efterbörden i hennes långa ragg. Alla som var med i eftersöket satte sig ned för att titta på denna fantastiska uppenbarelse. Kon var inte alls rädd för oss utan betade lugnt vidare. Kalven låg stilla i snö kanten också den helt orädd. Då modern inte visade någon rädsla så behövde inte kalven heller visa någon oro.
Efter en kvart tackade jag alla militärer för hjälpen och de återvände tillbaka ned mot farmen och sina fordon. Arne och jag blev sittande kvar ovanför djuren för att avvakta att kalven skulle resa sig och vi kunde konstatera vad det var för kön på den. Myggen var irriterande i solgasset och de surrade intensivt runt den lilla kalven. Efter en stund brummade mamman till och den lilla kalven reste sig upp den sträckte sig och hukade sig ned för att kissa.
Glada och upprymda konstaterade vi att det var en hon kalv som fötts på fjället denna underbara juni morgon Framför oss hade vi ett vilt djur som tämjts av människor och som visade full tilltro till vår närvaro trots sin verkliga frihet. Under fyra år hade hon undertryckt sina hundratusenåriga och hårt bundna instinkter gentemot människor och andra fiender. Hon kände sig säker här i vår närvaro. Hon var en individ i flocken, en individ som kunde känna sig trygg i människors närhet. Det var en fantastisk stund vi upplevde här uppe på fjället denna underbara juni morgon. Kalven stod fortfarande upp och tryckte sig hela tiden tätt intill modern. Den gick ibland in under modern och försvann inne i de långa täckhåren. Arne och jag började resonera hur vi skulle gå tillväga för att få ned djuren till farmen igen. Vi bedömde att kalven var för liten och att det var för varmt att försöka driva ned djuren tillbaka till farmen. Vi beslutade att stanna kvar i fjället och bevaka djuren hela tiden och invänta rätt läge att försöka locka eller driva djuren ned mot farmen igen.
Vi kontaktade farmen med vår walkie-talkie för att få Roland Dernemark att packa en del utrustning samt tält och sovsäckar till oss. Arne skulle stanna vid djuren och jag vände nedåt för att möta Roland som hade en tung börda på ryggen när jag mötte honom en timma längre ned. Tillsammans vandrade vi upp igen till Arne som satt på en sten och rullade sig en cigarett. Vi var glada och lyckliga över denna fantastiska tilldragelse. Tillsammans började vi laga mat på vårt Triangia kök och vi satt i lugn och ro och åt tillsammans med djuren. Kalven hade gjort ivriga försök att dia sin mor. Man ser när den buffande letar efter hennes spenar under den långa raggen. Modern guppar upp och ned och tappar ibland balansen av kalvens intensiva diande. Vi visste nu att kalven hade fått i sig råmjölk och visste hur den skulle finna sin mat. Detta skapade en ännu tätare relation mellan mor och kalv.
Vi diskade våra tallrikar i bäcken och Roland bestämde sig för att gå ned till farmen igen när klockan började närma sig 22.00. Det var midnattssol i början av juni så det kändes som mitt på dagen trots att det snart var sovdags. Klockan 23.00 började det mulna och en tät dimma började driva in från havet. Vi satt snabbt upp tältet och lade in vår utrustning. Snart började ett lätt regn att falla.
Dimma och regn är inga idealiska förutsättningar när man ska bevaka myskoxar i fjället. Kon blev orolig framemot midnatt och började vandra uppåt fjällsidan. Hon halkade och gled i det blöta fjällgräset. Den lilla kalven höll sig alldeles intill sin mor och studsade lätt på det blöta underlaget vid sidan av. Vi försökte att följa efter dem i dimman. Tyvärr så fanns det inte något sammanhängande snötäcke här uppe så spårning var uteslutet. Vi tappade kontakten med djuren och återvände till tältet för att sova. Det hade varit en lång dag och vi var mycket trötta. Vi lade oss ned inne i tältet och konstaterade att vi hade gjort allt vad vi kunnat denna dag och hoppades att det skulle bli bättre väder nästa morgon så vi kunde finna djuren igen. Vi antog att de inte skulle gå så långt i denna täta dimma.
På morgonen låg det fortfarande en lätt dimma kvar i fjälldalarna. Solen började värma bort fukten från marken och ett stigande dis drev sakta över fjällhedarna. Arne och jag åt frukost tidigt och vandrade sedan upp på en närliggande topp där vi hade en fantastisk överblick av hela fjällsluttningen. En stilla sydlig bris började driva bort diset och solen värmde ordentligt.
Vi satte oss ned på våra liggunderlag och började spana över fjällvidderna. Det första vi började med var att spana på och omkring alla större snöfläckar i dalen. Med denna värme så skulle säkert kon dra sig nära ett snöfält för att svalka sig. Vid tolvtiden såg Arne kalven och ropade till:
– Jeg ser dem! – Titt på den store sneflekken der oppe!
700 meter snett ovanför oss såg vi kon med sin lilla kalv alldeles i hasorna snabbt vandra över ett stort snöfält. Då de gick allt högre upp, beslutade vi att packa vår utrustning, och försöka följa dem innan de skulle försvinna över kammen. Om vi kunde komma nära dem igen så skulle vi försöka driva dem nedåt igen. Eller locka kon med kraftfoder som Roland hade tagit med upp i en hink. Fram emot kvällen nådde vi det snöfält där vi hade sett dem klockan 12.00. Vi hade nu gått i nästan 6 timmar. Det var fina spår över snöfälten, men sedan var det omöjligt att finna fler spår så vi var tvungna att komma upp på en höjd igen så att vi kunde få bra utsikt. Vi kom upp på en höjd där vi hade en ganska god utsikt mot söder. Vi satt några timmar och spanade men kunde inte se djuren igen. Vi slog upp vårt tält och somnade ganska snart.
Nästa morgon var det dimma igen och lätt regn. Det var ingen ide` att fortsätta detta utsiktslösa förföljande i regn och dålig sikt, så vi började vår vandring tillbaka nedåt igen. Sommaren gick och vi hade haft ett flygplan uppe vid ett flertal tillfällen för att spana i fjälldalarna men utan resultat. Våra djur såg ut att ha försvunnit för gott.
Den 23 september var en regnig och kylig dag. Snön hade fallit decimeterdjupt i fjällen och man anade kung Bores ankomst. På kvällen klockan 23.00 ringde telefonen på farmen och jag vaknade med ett ryck. Det var inte så ofta det ringde så här sent under höst och vinter. En lantbrukare tre mil söderut i dalen hade hört en bjällra utanför köksfönstret och berättade att han tittat ut och sett ett mörkt djur stå i ljuset från köks fönstret och beta i rabatten utanför.
Han och hans fru hade tagit ficklampan och försiktigt smugit ut på trappen för att lysa efter husväggen. Där hade en myskoxe ko stått och betat med sin kalv alldeles intill sig. Kon hade haft en bjällra på sig så vi förstod att det verkligen var våra förlorade djur som hade kommit till rätta igen. Jag talade om för lantbrukaren att han skulle hålla sig inne och vänta tills vi kom dit med vår utrustning. Jag väckte Arne som bodde i ett hus längre ned i backen och vi började lasta traktor kärran med nät, stolpar, transport lådor och lite andra användbara saker som vi brukar använda vid infångning och transport av myskoxar. Vinden hade ökat denna ruggiga höstkväll då vi körde söderut mot lantgården.
När vi anlände stod kon fortfarande och betade på gräsmattan men verkade mycket orolig. Kalven var försvunnen, den hade blivit skrämd av skenet från ficklampan. Kon började springa runt och brölande leta efter sin kalv. Vi försökte följa henne i mörkret då hon planlöst, tyckte vi, sprang omkring och letade. Hon sprang ned mot floden och vi följde efter, bölade, hoppade och fnös. Vi hörde bjällran i mörkret.
Arne och lantbrukaren började slå ned stolpar och bygga en liten inhägnad på gräsmattan framför huset. Vi räknade med att locka in kon i denna inhägnad med vår kraftfoderhink och hålla henne inhägnad där under natten så att hennes brölande skulle locka tillbaka kalven igen. Vi stannade på gården två dygn men fick aldrig en skymt av kalven.
Den tredje dagen beslutade vi oss för att lasta kon i vår transport låda och köra tillbaka henne till farmen. Då vi släppte in kon ensam i en hage så sprang hon ivrigt bölande efter staketet för att komma ut och leta efter sin kalv. Efter fem dygn lugnade hon ned sig och slutade bröla och leta. Vi var ofta borta vid bondgården för att leta spår men vi lyckades aldrig se kalven i området.
Den 12 januari 1974 var två unga pojkar ute för att sätta ripsnaror i en dal söder om farmen. De skidade in till sina vanliga fångst platser i den trånga och djupa Isdalen De pratade ivrigt med varandra om var de bästa fångstplatserna kunde vara. De tog av sig skidorna för att gå in i ett tätt björkslyområde där de skulle placera ett antal snaror. Plötsligt stannade de upp stirrande framför sig i den djupa snön. Där stod ett litet djur som de aldrig tidigare hade sett. Kalven stod fem meter ifrån dem och de stirrade på varandra. Efter en del diskussioner konstaterade pojkarna att det måste vara den försvunna myskoxe kalven från förra året. Ensam hade den klarat att överleva den första halvan av vintern utan sin mor och såg stor och välmående ut där den stod nedsjunken i snön. Nu hade de inte längre någon tanke på ripor och ripsnaror utan pulsade snabbt tillbaka till sina skidor och vände hemåt igen. Så fort de kom innanför dörren ringde de till oss på farmen. Efter en timma var vi på plats i dalen och pojkarna visade oss var kalven hade stått. Snön hade drivit igen delar av spåren så det var omöjligt att följa djuret. Efter nästa snöfall samlade vi ihop en drevkedja som sakta skidade igenom dalen för att leta spår, men utan resultat. Vi letade i dalen flera gånger de kommande veckorna men kunde inte se några spår efter kalven. Den gäckande kalven var åter försvunnen.
På morgonen tisdagen den 5 april 1974 blåste en kall och kylig, nordlig vind. Vårsolen gjorde sitt yttersta för att värma upp den isande vinden. Flygtroppsjef Bredesen ringde på morgonen och rapporterade att han sett ett liten underligt djur som stod alldeles stilla på en fjälltopp söder om farmen som heter Liehumpen, alldeles i ravinkanten mot Sördalen. Vi antog att det måste vara vår gäckande kalv som åter hade siktats. Vi kontaktade vår chef som skulle hålla en helikopter och en veterinär beredda, då vi kontaktade farmen med vår walkie-talkie. Min vän Arne Dinesen och jag rustade oss för en strapatsfylld klättring upp till kalven på toppen. Vi packade rep, kläder, mat och termosar i våra ryggsäckar. Termometern visade på -11 grader Celsius och det blåste fortfarande ganska ordentligt.
Vi tittade på varandra och beslutade oss för att göra ett försök att nå Liehumpen. Vi var fast beslutna att få återse kalven och senare försöka fånga den. Vi beslutade att gå in i dalen några kilometer för att sedan i lä klättra upp mot toppen. Våra ryggsäckar var tunga och vi pulsade djup lössnö i sluttningen upp mot toppen. Vi var varma och törstiga, men vi beslutade att nå toppen innan vi stannade för att byta kläder. Vi stannade en kort stund på en avsats i berget för att dricka varmt kaffe och äta några smörgåsar innan vi fortsatte. Vi fick inte stanna för länge så vi började frysa Det var ett par hundra meter kvar innan vi skulle nå kammen vid toppen. Arne är en akrobat i fjället, så han tog ett rep och klättrade upp ett tiotal meter för att surra det i en klippa. Jag band båda ryggsäckarna i repändan och började dra mig upp efter bergssidan. Det var mycket halt under nysnön och det var svårt att se var man satte fötterna.
Efter ett antal sådana manövrar så närmade vi oss toppen. Vi stod nu endast ett par meter under topplatån och snödrevet skar som en kniv över kanten. Vi sparkade ett par gropar i snön och ställde våra ryggsäckar där. Vi började ta av oss våra svetta kläder för att sätta på oss torrt innan vi skulle kliva upp på den iskalla platån där vi skulle börja frysa på en gång.
Vi tänkte inte bli kvar här uppe som några is stoder från en modern kultur. Vi avslutade med att sätta på oss våra dunjackor och snöglasögon. Vi tog var sitt djupt andetag och klättrade in i snöröken. Det kändes precis som att få ett slag i ansikten när vi klättrade över krönet. Vi tappade andan när våra lungor fylldes av den kalla och snö fyllda vinden. Krypande tog vi oss in på platån. Sakta reste vi oss och hukande småsprang vi in mot ett stort klippblock på platån för att komma i lä. Flåsande satt vi oss bakom den stora stenen. Vi tog fram walkie-talkien och kontaktade farmen. Knastrande hörde de vårt anrop och vi berättade att vi var uppe men hade inte sett något än. Vår chef sa att snart skulle Bredesen komma med sin Cessna och släppa en markeringsflagga över djuret om han kunde hitta det.
Efter en kvart hörde vi ett flygplan men kunde inte se det då snöröken drev två meter över fjällvidden. Men vi hörde att han cirklade över ett bestämt område längre in i skaret. Vi kände på oss att vi skulle hitta kalven. Vi skulle försöka komma lite högre upp så vi kunde se över snöröken. Vi slängde repet över klippblocket och jag höll i medan Arne klättrade upp på blocket. Jag band fast våra ryggsäckar i repändan Jag hittade ett mindre block på andra sidan som jag band den andra repändan i och började klättra upp till Arne. Vi drog upp ryggsäckarna och tog fram våra vindsäckar som vi kröp in i. Vi satt på blocket under en timma och kikarspanade nedåt i ”skaret” som låg framför oss. Precis klockan 13.00 ropade Arne att han såg kalven. – Jeg ser den! – Jeg ser den, ropade Arne. Och visst såg vi kalven. Den stod 200 meter från oss och betade på en bar fläck. Den hade inte sett oss än så vi beslöt att sakta ta oss ned från blocket och försöka närma oss den i snöröken. Vi hade tagit en bra kompassriktning till kalven och den stod i kanten där snöröken slutade, så när vi kom ut ur röken så skulle vi vara 25 meter från den. Vi nästan kröp framåt för at inte på något sätt oroa eller skrämma den. Vinden låg emot oss så vi trodde inte att den skulle känna vittringen av oss. När vi kom ut ur snöröken stod kalven hundra meter nedanför oss och tittade intresserat uppåt sluttningen. Vi satte oss ned framför en sten på våra liggunderlag för att bekanta oss med vår kalv, som vi i denna stund döpte till Vilja. Den känsla jag kände i detta ögonblick går inte att beskriva på rätt sätt med ord. Man blir upprymd och glad på ett sätt som gör att man får tårar i ögonen. Vår kalv står här framför oss i den kyliga vinden och tittar på oss alldeles lugnt. Vi satt alldeles stilla och tittade andäktigt för att njuta av detta fantastiska ögonblick. Försiktigt började kalven komma emot oss. Vi satt alldeles tysta och väntade. Kalven gick med bestämda steg och kom allt närmare. Fem meter ifrån oss stannade den. Arne sträckte fram handen och kalven tog de sista stegen fram för att försiktigt nosa på Arnes hand.
Jag tar en bild när kalven närmar sig. Jag vågade inte ta någon mer bild då kalven kom närmare då jag var rädd att skrämma den. Denna fantastiska upplevelse som utspelade sig på fjället är svår att förklara. Ett helt vilt djur som ensamt har genomlevt en kall vinter i Nordnorge tyr sig till två levande varelser av en helt annan ras, för att få kontakt och gemenskap. Vi satt blickstilla för att inte skrämma iväg kalven. Den vandrade försiktigt bort från oss ungefär 20 meter och började beta igen. Arne tog fram walkie-talkien och kontaktade farmen. Skrik och glädjeskratt ekade över fjällvidden under några minuter. Arne hade avtalat med vår chef om att de skulle försöka komma med en helikopter och landa nedanför snöröken inom en timme. Vi tog på oss alla kläder vi hade och satte oss i lä i våra vindsäckar för att vänta. Arne hade angivit en bra position så oavsett om de såg oss eller inte så skulle de finna fram med helikoptern. A. Henningsen och vår veterinär Gillund skulle följa med piloten och navigatören upp till oss i en Augusta – Bell helikopter från Flygvapnet
Vi satt och huttrade i våra vindsäckar och kalven stod 75 meter ifrån oss lugnt betande. Efter 45 minuter hörde vi det välkända dova smattrandet från rotorbladet av en tung helikopter. Vi kröp ur våra säckar och stoppade snabbt ned dem i ryggsäckarna. Vi ställde oss på en bra höjd i terrängen med händerna rakt upp i luften med näsan mot motorljudet. Sakta kom vår helikopter fram ur snöröken och hovrade framför oss. Vi sänkte och höjde våra armar mot piloten. Detta tecken betyder landa framför oss.
Sakta och med ett högt motorvarv sjönk helikoptern ned framför oss och landade. Med motorn igång hoppade A.Henningsen och vår veterinär ut ur helikoptern och drog snabbt igen skjutdörren efter sig. Helikoptern varvade upp och lyfte snabbt igen. Piloten bedömde vinden för stark för att stänga av och vänta på oss.
Vi samtalade en stund om hur vi skulle gå tillväga vid infångningen. Vi konstaterade snart att vi skulle pröva samma metod som Arne och jag hade praktiserat och försöka få kalven att närma sig oss när vi lugnt satt tillsammans. Vi var tvungna att få kalven inom 20 meter innan veterinär Gillund skulle skjuta en pil med Rompun mot kalven. Vi hade beräknat att kalven vägde 50 kilo då den hade varit ensam ute hela vintern utan sin mors ömma tillsyn. Gillund laddade ampullen med 50 mg Rompun och stoppade in pilen i bedövningsgeväret som laddas med en 22: a blankpatron som drivsats. Gillund att alldeles stilla och vi viskade till varandra i den starka vinden. Ingen hörde vad den andra sa men det spelade ingen roll för vi visste vad som skulle hända. Efter en kvart började kalven närma sig oss igen för den hade sprungit undan en bra bit när helikoptern kom inflygande.
Henningsen höjde geväret och siktade mot vänster länd på kalven. Vi satt i andäktig tystnad och väntade. Här fick man inte missa för då kanske chansen för evigt var förlorad. Vinden var byig och mycket chansartad för ett bra skott med denna pil försedda spruta, som injicerar när den träffar sitt mål. Man får inte skjuta för nära för då blir anslaget för hårt så en större blödning kan starta och bedövningsmedlet blöder bort. Är avståndet för långt så kanske inte anslaget är tillräckligt hårt för att pilen ska injicera i kalven. Henningsen siktade och sköt. Vi såg pilen i luften och såg den sätta sig i låret på kalven som kastade åt höger och börja springa den sprang i en stor cirkel och började snart lugna ned sig. Den stannade och stod 400 meter längre bort stirrande mot oss. Efter 10 minuter lade den sig ned. Vi började försiktigt att närma oss den . Kalven hade lagt sig mellan två stenar på ravinkanten 600 meter över Sördalen Fortfarande låg den stilla med rest huvud och tittade åt vårt håll. Ett fullständigt bedövat djur ligger ned med huvudet på sidan. Men vår kalv ville inte lägga sig ned. Antingen hade pilen inte injicerat ordentligt eller annars var dosen för liten. Vi kanske hade underskattat vikten på kalven? Arne och jag smög oss fram till kalven och slängde oss över den för att hålla fast den så att veterinär Gillund skulle kunna ge kalven en ytterligare dos så vi skulle kunna lasta in den i helikoptern. Det visade sig nu när vi såg kalven på nära håll att drivladdningen till injektions pilen hade varit för kraftig för det blödde kraftigt efter anslaget. Kalven låg oländigt till så vi var tvungna att dra och släpa kalven upp på toppen av ravinen.
Helikoptern varvade upp och lättade för att åter landa på toppen. Vi lade kalven i ett transportnät och sedan i en manskapspulka. Vi drog pulkan upp till helikoptern och lyfte in pulkan med kalven i lastutrymmet och spände fast med spännband. Vi flög bort till första landningsplatsen där jag hade min ryggsäck och sedan vidare till Bardufoss flygplats där vi landade för att sy kalven som fortfarande blödde. Sedan flög vi upp till farmen. Vi landade med helikoptern i den stora kalvnings hagen där vi lyfte ur pulkan med kalven. Vi drog kalven in i fjöset där vi placerade den i en liten box på en halmbädd där Vilja skulle få vakna upp. Hon kom in i fjöset klockan 18.00 och andades tungt och regelbundet. Vi vakade över henne under hela uppvaknandet. Hon gjorde försök att resa sig vid 21 tiden men lade sig ned igen med huvudet rest. Vid 23 tiden stod kalven upp och frustade intensivt. Vi beslutade att släppa ut Vilja i vår trä inhägnad utanför fjöset. Innan vi gjorde det så vägde vi kalven i vår våg och den vägde 125 lb
Inhägnaden bestod av en två meter hög plank vägg. Vilja sprang runt och studsade ivrigt frustande. Vi beslutade att hon skulle få gå här under natten och att vi på morgonen skulle försöka sammanföra Vilja med sin mor för att se om det skulle finnas några band mellan djuren Tidigt på morgonen dagen därpå gick vi ned till inhägnaden för att påbörja försöket med att sammanföra modern, 6 Girl, med sin kalv, Vilja. Vilja hoppade runt frustande och försökte springa igenom träplanket i den gröna hagen. Vi hade placerat 6 Girl i en angränsande hage. Kalven och modern stod intill varandra på var sin sida av staketet och nosade på varandra. Vi öppnade inhägnaden och släppte in Vilja till sin mor. 6 Girl visade ett stort intresse för kalven och vallade runt den lilla kalven i inhägnaden. Vilja var rädd och sprang undan. 6 Girl buffade på Vilja, men kalven sprang undan och höll sig på avstånd från modern. När vi närmade oss djuren så sprang kalven i skydd bakom 6 girl trots att hon hela tiden försökte stöta bort henne. Vi lät modern och kalven gå i en liten inhägnad på en avskild del av farmen.
Kalven höll sig på avstånd från 6 girl med sprang snabbt intill när den blev skrämd, trots att den hela tiden blev bortstött. Vår förhoppning var att om kalven fick gå med ett tamt djur så skulle vi spara mycket tid och arbete med att anpassa Vilja till ett domesticerat liv på farmen där alla rutiner bygger på att djuren är hanterbara och tama. Det som vi direkt noterade var att Vilja vägde nästan exakt lika mycket som de övriga kalvarna på farmen som fått obegränsat med stråfoder sedan födseln, samt att hon såg kraftigare och större ut med en betydligt bättre pälstillväxt. Vi började tämja Vilja. Varje dag drev vi henne in i vågen där hon skulle vägas.
En smal gång leder in till vågen. I vågen fick Vilja stå i tjugo minuter varje dag. Hon försöker vid varje tillfälle att stånga sig ut, men lönlöst. Vi närmade oss försiktigt och strök henne på pälsen och pratade lugnande med henne. Det visade sig att hon dagligen gick ned i vikt men efter en vecka började hon stabilisera vikten på som lägst 112 lb. Efter några dagar börjar hon att lugna ned sig. Vi tog nu in henne i en liten trång box där hon fick stå ensam samtidigt som vi spelade radio för henne samt sjöng och spelade trumma. Vi försökte att lära henne att vistas i en miljö med mänskliga ljud och en daglig närvaro av människor. Denna process pågick hela våren och sommaren. Vilja blev så småningom hanterbar på farmen ,men aldrig så tillgiven och anpassad som de kalvar som fötts på farmen.
Att en ensam kalv från ett typiskt flockdjur skulle kunna överleva på fjället under mycket tuffa förhållanden och dessutom ha högre vikt än kalvar som gått tillsammans med sina mödrar och som haft tillgång till kraftfoder och stråfoder, är mycket anmärkningsvärt.
Myskoxen är ett mycket hårdfört djur….
Nedskrivet efter dagboksanteckningar:
William Lundin