Det finns något som drar människor till Kjeåsen. Jag har med flera känt denna dragningskraft under många år. Då jag läste Bror Ekströms bok om folket på Kjeåsen kände jag magin komma över mig. Jag har bott ett antal år i Norge och ofta frågat norrmän om de hört talas om Kjeåsen men oftast med negativt resultat. Haldor O. Opedal som först skrev boken Kjeåsfolket i Hardanger på norska fick egentligen ingen uppmärksamhet alls, och skapade inga ringar på vattnet.
Men i Sverige lyckades Bror Ekström hitta en trogen publik till sin bok Folket på Kjeåsen. Folket på Åsen levde med en klar insikt att om man kan lära sig att leva här och nu, och förstå att här och nu är den bästa platsen på jorden, då infinner sig ett lugn och en inre harmoni som gör att man känner sig tillfreds med livet.
Det kanske är någon speciell gen som finns nedärvt hos Åsenfolket och som vi andra önskar att vi hade? De älskar ensamhet och tystnad de har en mycket stor familjekänsla och en stor förmåga att ta hand om varandra och stötta varandra i svåra situationer. De har ett lugn och en förmåga att sällan hetsa upp sig. De bevarar sina traditioner och minns sina rötter. Hur många av oss idag kan redogöra för vad farfars far arbetade med och hade för intressen?
Det har aldrig funnits elektrisk ström på Åsen, så radioapparater har aldrig funnits. En dagstidning som kom ut en gång i veckan och som kom upp till Åsen en vecka senare. Världsnyheter har inte berört Åsenfolket speciellt mycket. Och det var inte så viktigt att nyheterna var lite gamla när de berättades. Andra världskriget gick ganska odramatiskt förbi, med två undantag. Ett besök av tysk trupp och några besök av motståndsmän som sände meddelanden med radiosändare från Åsen. En sak som alltid förundrat mig är att ingen någonsin som bott där uppe har haft någon höjdrädsla. Det skulle ha varit en mardröm att födas här uppe och sedan när man skulle gå till skolan inse att man inte vågade gå ned från fjället. Vad hade föräldrarna gjort då?
Arbetsamhet är ett kännetecken för Åsenfamiljerna, det går naturligtvis inte att vara en latmask och bo här uppe. Men även de som prövat lyckan på andra platser har visat en enorm framåtanda. Så även denna egenskap finns med i de nedärvda generna från Martin och Siris dagar. Jag hoppas med denna krönika bidra till att Kjeåsens dragningskraft fortgår in i 2000 talet och hoppas att läsaren känner den fjällromantik som ligger dold där bakom allt slit, umbäranden och glädjestunder som upplevts på Åsen under 400 år. Krönikan ska sparas och visas fram till andra så att minnet av dessa människor, som aldrig stod i skuld till någon, och som ärligt och generöst genomlevde sina liv består in i framtiden.
Galleri
I dag ägs gården på Kjeåsen av Alvhild Gustavson tillsammans med sin syster Sigfrid, som jag har lärt känna. Hennes morbror Helge Aasen var den siste aktive brukaren av gården på 1960 talet. För 11 år sedan köpte Alvhild och Sigfrid gården för att bevara den i familjens ägo. Under sommaren vistas Alvhild på sin gård varannan vecka under några månader tillsammans med sin dotter Gro. Hon driver en liten kafferörelse i huset och en del souvenirförsäljning och försöker att ge lite godservice till de besökare som kommer till henne under de veckor hon är där under sommaren.
För några år sen förde Alvhild Dagbok då hon vistades på Kjeåsen.
Finns det möjlighet att boka en resa till Kjeåsen?
Bertil, allt går att ordna!!!
MVH
William